Det var år 1977 som författaren blev rektor och visade hur alla kunde vara delaktiga för en lugnare och tryggare skolmiljö. Man kan dock inte jämföra 1970-talets finska skola med dagens mångkulturella kaos. På den tiden tampades man med att yoghurt kastades på skolans fasad, medan ”bötning” (rån) var okänt, stora gängslagsmål med kniv och tillhyggen ytterst ovanliga om ens det, och våldtäkter på skolor förekom inte över huvud taget.
Skolfrågor utgör också det första kapitlet i boken, men Paetau gör även djupdykningar i det svenska samhället generellt, det politiska landskapet, Sverigebilden utomlands och coronapandemin. Han redogör även för sin minnesbild av Sverige, då som det en gång var.
Han tar upp hur det politiska landskapet i Sverige mer och mer likriktats av 7-klöverpartierna i takt med att Sverigedemokraternas folkliga stöd ökat. En trång åsiktskorridor bildades i och med att systemmedia antog en roll som stödorganisation för regeringen och det politiskt korrekta etablissemanget – och därmed övergav sitt traditionella uppdrag – att granska makten.
En del av de olika texterna i boken har tidigare publicerats som krönikor i Nya Tider.