Svärdet och gudarna

Med bronset kom svärdet … och med svärdet kom kriget. Handelsnätverket med centrum på Jylland som styrt Europas handel med koppar och tenn framstår som mer och mer sannolikt. Det är intressant att konstatera hur stor mobiliteten var inom Norden under denna tid. Med strontiumanalys fastställs att många av de magnifika ekkistebegravningarna i Danmark innehöll skeletten efter män som kom från Sverige. Vad som är lika okänt och som kanske förklarar dessa emigranter, är att några av Europas allra första svärd, bl.a. det berömda Bragbysvärdet, hamnade i Mälardalen. Var koppar till dessa svärd kom ifrån kan man nu också med stor tillförlitlighet svara på – alla gruvor har nämligen sitt eget ”DNA”. Efter utgrävningar längs E4 norr om Uppsala så har en svärdsknapp hittats av samma typ. Här leder spåren tillbaka till vad som en gång var Nordeuropas första högcivilisation.

För att följa bronset, svärdens och människornas öden under nordisk bronsålder så har vi alltså numera ny teknik, som kompletterar den arkeologiska genetiken. I den här boken kartläggs med hjälp av dessa hur de gemensamma rötterna ser ut och de folkförflyttningar som förklarar varför vi råkar ha en hel del gemensamt bl.a. med sydalpinska Tyrolen, liksom med de gamla frygierna som under denna tid flyttade söderut till Mindre Asien, men som en gång levde vid Östersjön. Gudarna kan vara svenska historiens första namngivna individer. De är inte bara vad som ger berättelsen dess färg; naturvetenskapliga fakta kompletteras av och bekräftar kulten – och vice versa.

Utöver detta fördjupas skildringen av gudarnas roll som följeslagare till de stora folkrörelserna. Genom jämförelser mellan de ursprungliga indoeuropeiska gudagestalterna och de nordiska asarna och vanerna kan det göras sannolikt hur mytiska figurer färdats över stora avstånd tillsammans med människor. Ett exempel är hur den germanska Huldran kan ha följt sabinerna söderut för att till slut bli romarrikets främsta gudinna – ljusbringerskan Juno Lucina. Huldran framstår dessutom med stor sannolikhet som förebild för drottningen i den äldre runraden.

Den första svenska vikingatiden kan enligt denna tolkning spåras redan till yngre bronsålder. I detta sammanhang intar solkungen i Håga en särställning: ingen annan nordisk grav från epoken innehåller en lika stor mängd guld. Införandet av hög- och brandgravskicket kopplas till gudar som Heimdallr och Ullr, liksom till de båda nordiska dioskurerna och Algiz – samtliga gestalter som även har sin plats i runraden.

Myternas ringar och svärd, liksom runornas symbolik, har därmed ett mycket långt förflutet. Deras väg till Norden kan delvis knytas till de så kallade trollkarlarna med sina märkliga guldhattar, i vilka solens och månens rörelser kunde avläsas med exakt matematisk precision redan för 3 000 år sedan. Även de uråldriga nordiska trojeborgarna sätts in i ett större sammanhang, där en trovärdig förklaring knyter dem till antikens Troja och dess mytvärld.

Författaren Magnus Stenlund (f. 1962) har arbetat med sitt svenska historieprojekt sedan 2012. Tidigare har han utgivit boken Blodet och jorden (2022), där neolitikum behandlas med stöd av de allra senaste arkeogenetiska rönen. Dessa rön ger nytt ljus åt Eddaberättelserna och den nordiska myten, som i detta perspektiv inte längre framstår som sägen utan som minnet av en verklig förhistoria – där Sverige beskrivs som de germanska folkens Urheimat.

Boken, sista delen i En ny men gammal historia om Sverigetrilogin, går igenom allt från början – stenåldern, bronsåldern och äldre järnåldern. Det är en omsorgsfullt skriven historia, som går på djupet men som ändå är lättläst och pedagogisk.

Läs recensionen av boken på Nya Tider:
https://nyatider.se/magnus-stenlund-ger-helt-ny-syn-pa-svensk-bronsalder/