De degraderade

Den nya rörelsen skiljer sig från tidigare sek­lers proteströrelser. Till skillnad från de sociala rörelserna under 1800- och 1900-talet strider den inte för att erövra nya rättigheter, utan för att bevara sin sociala och kulturella ställning.

Rörelsen är sociologiskt ovan­­lig och består av grupper med olika ursprung och ställning: arbetare, tjänstemän, bönder, egna företa­gare, privat­- och statsanställda, unga, arbets­lösa, pensionärer.

Även geografiskt är den ovanlig. I vilket land den än ­dy­ker upp Brexitanhängarna i ­Eng­land, Gula västarna i Frank­rike, Frihets­konvojerna i Kanada, bönderna i ­Nederlän­derna har den sina rötter i ­periferin, långt ifrån den nyliberala ­model­lens metropoler. Varje gång väcker den en våg av solidaritet och får stöd av en ­majoritet, som instinktivt identi­fierar sig med protesterna.

Rörelsen hämtar sin styrka i den kraft som uppstår då en majoritet av vanliga människor riskerar sin sociala och kulturella ställning, och den går inte att kontrollera med de styrandes berättelse. Inte heller går den att »köpa« man kan inte köpa människor som slåss både för att bevara sin köpkraft och för att ta sig ur det existen­tiella kaos som orsakats av eliterna.